Stressen är enorm

Precis så är det, titeln lägger grunden.
Har jag något att stressa över? Många saker faktiskt.

Men stressen, påfrestningen tar så mycket av mig. Jag orkar inget, jag lever mer i mitt huvud än ute i den fysiska världen. Och jag känner hur jag sluttar nedåt hela tiden.

De värsta aspekterna av dessa dagar (2017, börjar fantastiskt. Nope) är dels att jag känner själv hur jag blir mer och mer av en osympatisk karaktär. Jag har börjat agera utan att tänka och vet med mig om att jag säkerligen gjort en handfull personer upprörda. Det är något jag jobbar på, försöker hålla mig fokuserad och tänka efter hela tiden.
Ibland funkar det, ibland inte. Men det är en process, så det blir väl bättre ju mer jag jobbar på det.
Den andra saken är tystnaden, nu menar jag inte nödvändigtvis att det är tyst runtom mig. Faktum är att det sällan är tyst i min närvaro, musik/spel/osv låter ju en del.
Nej, jag menar tystnaden som jag påtvingats (eller påtvingar mig själv, beroende på vilken vinkel man väljer att studera mig).

Jag känner inte att jag har någon att prata med, inte om de ordentligt tunga sakerna i mitt huvud.
Och även om jag skulle haft någon som försökte lyssna, så tror jag inte det hade funkat. Personen hade inte klarat av det. Fuck, jag klarar inte av det och jag måste leva med skiten dag in och dag ut.

Nu menar jag verkligen inte att kritisera någon, särskilt inte mina älskade vänner. Det är en känsla, ett intryck av tystnad. Inte en personlig åsikt. Även om en åsikt hade varit lika legitim, man kontrollerar ju inte direkt hur eller vad man känner.

Jag ville bara försöka skriva av mig, misslyckades fatalt egentligen. Heh, insåg att jag inte ens kan "prata om det" via text. Mardrömmarna är duktigt inlåsta i mitt huvud och lär stanna där tills...
Tills något händer och jag blir av med dem. Eller de blir av med mig. Perspektiv är jobbig skit.

Happ... Bye.

Fuck titel.

Idag grät jag. Ingen stor grej för många, men en otroligt sällsynt sak för mig.
Inte för att jag är macho eller har något behov av att inte visa gråt.
Men när jag "gråter" vanligtvis, även det sällan bör påpekas, så känner jag tårarna.
Men det är likt ånga som trimmar längs ögongloben, ingen vätska.

Jag vet att allt det är i mitt huvud. Men olyckligtvis är det så jag upplever tårar för det mesta.

Och idag svalde jag stoltheten, arrogansen, det jag ansåg var min styrka.

Idag fick jag panik. "Sorg". Ledsamhet. Oro. och ren rädsla jag inte kan relatera till paniken.
Men huvudsakligen handlade det om just att jag inte bara svalde min stolthet, jag förnedrade den.

Saker händer. Saker har hänt. Ingen meningen med att skriva det här, även om jag inte har många läsare så är det ändå inte något jag vill vädra då det inblandar en annan individ.

Stoltheten ja..
Jag har som tidigare påpekat "issues" med ett gäng deiteter. Dvs gudar.
Jag är en spirituell man men sällar mig inte efter en indoktrinering. Men många gudar har jag problem med. Jag känner rätt ut förakt gentemot dem.

Men idag grät jag. Och föll på mina knän, jag skrek, jag bad, jag offrade jag beskrev ett dussin önskningar om hjälp. Jag behöver hjälp. Jag röt, jag svor, jag grät och jag bönade på mina bara knän för att få dem att radera mig, ryck ut Sidan där mitt namn är skrivet. Tar min kropp, ta min själ, ,ed mera som jag inte orkar skriva(ang. Själen. Något jag förvisso misstänker att jag alltid saknat) eller som allra minst ge mig svaren till varför någon med mina "specifikationer" blev skapad.

Jag grät och tjatade orden om och om igen. Pannade slog i marken fler gånger än jag ville räkna.
Jag vet inte hur länga jag satt på mina knän och grät,.mumlade, skrek utan röst och krävde, bönade och försökte köpslå.

Inget.


Men idag grät jag. Mitt ansikte är blött och det slutar inte rinna.

Idag. Grät. Jag

Jag Gråter.

*läte*

Jag kan inte skriva det.
Det är bara ett ljud.

Ett vrål innanför skallbenet som ekar nonstop.
Jag är frustrerad. Jag är stressad. Jag är sömnlös. Jag är arg. Jag.. är.

Och framförallt är jag ledsen dessa dagar.
Jag vet inte varför, jag kan inte visa det, jag vet inte ens hur jag ska hantera det.

Jag bara låtsas som ingenting och fortsätter.
Jag försöker verkligen gå framåt.
Nästa steg.
Nästa kliv.

Men det är så svårt.
Speciellt när man inte känner att någon egentligen bryr sig.

Jag behöver face-to-face samtal.
Stöd.
Omtanke.
Empati.

Jag kan inte visa mig svag.
Jag måste vara stark.

Jag måste vara mer än jag är.

Jag måste framställa en lögn som blir sanning.

I hate to not reach in time or place

The end of an evenings' event.
Slumber calls.
Words are far away, wish they'd stilll for a moment
So I cold tell the truth
To show the imaginations of another dream

Welcome back.

Den andra foten faller.
Ytterligare ett steg längs vägen.
Smal, skrev och komplicerad som den är.

Men ett steg är ett steg.
Något att vara stolt över skulle vissa påstå.

Jag mentalt spottar i deras generella riktning.
Inte för att vara otrevlig mot dem, utan för att det är den spontana reaktionen jag har gentemot det vissa skulle kalla för "vänlighet".
Jag handskas inte med medömkan särskilt väl.

Jag försöker inte bli en "bättre" person.
Jag försöker bli Mig igen.

Eller ja, igen och igen.
Jag försöker bli Jag.
Sanningsenligt gentemot mig själv och mot andra.

Men det är definitivt svårare än man kan tro att hålla sig ifrån att slita upp en annan bild av en själv än den man egentligen är.
Många gånger saknar jag att kunna gömma mig bakom falska masker, tapeter och personligheter av det jag sett/läst/låtsats tidigare.

Men jag gör det.
Långsamt.
Men jag gör det.

Om ni inte gissat det redan så är mitt humör av den bittrare smaken ikväll.
Inte för att dagen varit dålig, tvärtom faktiskt.
Utan för att det känns passande.

En whiskey i handen (för en gångs skull har man ju tillgång)
Och fler tankar och demoner fastnaglade framför det tredje ögat än jag tidigare kunnat hålla fokus på.

Det är ingen dålig sak.
Men det är en alldeles särskild typ av läskig situation.

Hoppas kvällen ter sig fint för er andra där ute.
Min får hållas mörk. Himmel, humör och psyke tillsammans.

Mr. Malice - Goin' back to "reality"

Helvetesvecka 2013

Jag vet inte varför.
Ärligt.
Jag vet faktiskt inte varför veckan/dagarna innan jag fyller blir så tärande på psyket.

Dåligt humör non-stop.
Tar all energi att bara låtsas vara "ok" ett par timmar..maximalt.. om dagen.

Och jag avskyr verkligen hur min kropp reagerar på mitt tillstånd.
Nej, jag vill inte berätta vad det är.
Vill bara få det i pränt och ur mig att jag föraktar reaktionen.

Jag kan inte prata om det direkt heller.
Lite för förvirrad för att ens förstå vad som händer.

Det är mest bara dåligt, det är varje år och det är nu.
Så.. Risken finns att jag kommer bete mig och/eller konversera på ett drygare vis än vanligt.

Shit happens.
Deal with it.
Och så vidare.

Ah shit.. Varför kunde jag inte fått vinna på trisslotten?
Hade varit skönt att få gömma sig i onödig lyx de här närmaste dagarna.

Oh.. Yay.. Där kom ett nytt stressmoment in i huvudet.

Jag behöver lära mig svära på fler språk.

Samma gamla tjat.

Jaha, en sån kväll igen.
De kommer oftare nuförtiden.

Behöver jag ens påpeka hur mycket jag avskyr när jag blir sån här?
Eller förklara hur jag egentligen känner?

De få som läser struntpratet jag skriver här kan nog redan tänka sig vad det handlar om.
Om de känner mig i vilket fall.
Fast med tanke på antalet läsare som orkar stå ut med mig så lär det väl vara de flesta.

Jag gnäller igen. Jag vet.

Nej, det är inte antalet läsare som stör mig.
Kände bara för att skriva det.

Som du säkert vet så raderar jag aldrig det jag skriver, jag korrigerar ordvalen ibland (dock sällan) och fixar eventuella stavningsfel, men annars så sparas allt som skrivs och man fortsätter med nästa rad.

Men det var inte heller det jag ville få skrivet.

Känns som att jag repeterar mig hela tiden, förmodligen i hopp om att det någonsin förändras på grund av det. Definitionen av galenskap? Vem bryr sig.

Jag hatar den här känslan av total ensamhet, som att jag står utanför världen och verkligheten.
Som att när jag försöker sträcka handen in så skär jag mig på skärvorna av det som separerar mig från alltet.

Försöker jag ens längre?
Det känns som att jag gett upp.
Så varför skärs jag fortfarande?

Jag grät i natt igen.
Det känns fortfarande ovant.
Fortfarande genant.
Pinsamt.
Skamfullt.

Lär inte lägga ut en länk på fejjan till detta.
Tror jag skriver mest för min egen skull.
Och kanske för de som läser detta trots att jag inte "reklamerar" över facebook.

Avslutar med ord till mig själv.

När ska du acceptera situationen? När ska du se verkligheten?
Ensamhet är inte slutet. Många lever ensamma men lyckliga.
Varför kan inte du?
Saker förändras egentligen inte.